Vi har varit och hälsat på hos grannen. Det blev en tripp på 12 mil. I arla morgonstunden samlades fyra tappra själar vid kaffestugan. Verandan kom väl till pass, det kom en störtskur på morgonen.

Avgörandets stund var kommen. Skulle vi åka, eller inte. Ovädret lugnade sig en smula, tärningen var kastad, vi åkte. Och det visade sig vara rätt. Visserligen blev det ett och annat stänk under dagen. Men inget större.

Så via Sönnerhult, Vena, och Vimmerby kom vi till Södra Vi lagom för att hamna i maratonkön till anmälningen. Blåfrusna och dana. När vi väl checkat in och fått tippelappen, druckit lite kaffe så bar det i väg. När vi kom fram satt Sven där i solskenet (det var lite sådant också ibland) och gottade sig med en kaffekopp. För ovanlighetens skull var han lite ”Trailer Queen” och tog bli och släp till Södra Vi den här gången.

Det kändes väl att Sevede Moped tänkt till när det gäller banan. 5,9 mil minst sagt omväxlande vägar, på alla upptänkliga underlag, slingrade sig genom en vacker trakt. Det gillade vi skarpt.

Knappt hade vi hunnit få upp farten förrän vi kom till en stor lerig plan, med ett ridhus vid sidan. Kaffe stod det på en stor skylt. Och kaffe är ju alltid välkommet. Det blev ett stopp här. Och ett försök vid det första praktiska momentet. Att kasta golfbollar i ett hål. Det gick inget vidare, om man så säger…

Så bar det iväg igen. Nästan ända ut till Locknevi var vi och for innan banan vände hemåt igen. Så småningom kom vi till nästa pratiska prov, en teknikövning som raskt sållade bort vingliga mopedister.

Det blev naturligtvis en hel del väntetid, det var ju drygt 80 mopedister som skulle fixa provet. Själv gav jag upp efter en halvtimma och fortsatte. Extrapoängen kunde kvitta, tyckte jag och tittade på de svarta molnen som tätnade allt mer.

Och visst kom det regn. Sista kilometern in mot mål blev både kall och blöt. Hagel som ”golfbollar” smattrade mot visiret. Det var så kraftigt att Mats sökte skydd i en grandunge.

Men det gick snabbt över. Och vid målet i Brunnsparken var väder OK igen. Och här fanns det ett tak, där vi kunde sitta och käka den traditionella Pyttipannan vid målet. Samtidigt som vi summerade dagen  och kom fram till den varit ganska bra, vädret till trots.

Så tog vi mopparna och åkte tillbaka mot Hultsfred. Samma väg som vi körde ut. Vägmätaren visade på 12 mil och några kilometer när vi kom hem.

Olof Carlson